Ur Lady Lazarus av Syliva Plath

Herr God, Herr Lucifer
Beware
Beware.

Out of the ash
I rise with my red hair
And I eat men like air.

Men jag har inte anmält!

Jag blev anmäld på relativt orimliga grunder av min bvc sköterska. Jag satt och ammade när telefonen ringde. Det kändes som om en iskall hand greppar tag i ditt hjärta, egentligen inte för att jag har hjort något fel eller misskött Ophelia på något sätt. Det händer inte.
Jag blev rädd just för att det inte finns något att ta på.

Här är anmälan:
Oro för barn.
Monica Ceder, bvc sköterska ringer och informerar om att Kali fick barn i lördags. Kali har Aspergers syndrom samt ADHD. Monica upplever att Kali redan vet allt när Monica informerar Kali. Monica upplever att Kali manipulerar. Monica vill att vi ska vara uppmärksamma vad gäller barnet.

Beslutet blev att ej inleda utredning eftersom det inte nödvändigtvis inte betyder att barnet skadas pga av att mamman är en manipulerade, arrogant jävel.
Jag vill kort försvara mig dock. Jag är relativt arrogant skulle jag tro när jag har en massa belägg i ryggen, om inte så frågar jag gärna för att lära mig mer. Manipulativ, nej inte det minsta faktiskt.

Då nästa bvc besök kom beslutade vi oss (mig och min man) att smygfilma vår bvc sköterska. Detta är fult att göra men inte olagligt. Och jag behövde innerligen bevis på vad hon säger till mig och sedan säger till socialförvaltningen.

Jag har skrivit ner vad som sades.
Här är samtalet:

K- Jag hörde föresten att du hade anmält mig till socialförvaltningen.
M- nej.
K- jo, anmälan angående oro om barn står det.
M- Neej sa dom?! Vet du vad jag sa, jag sa att jag ville ha telefonnumret för att jag blev orolig när jag inte fick tag i dig.
K- nej, det står att du är orolig för mitt barns skull för att jag citat; vet allt och är manipulativ.
M- Neej...
K (avbryter) exakt så står det, jag läste anmälan idag.
M- Nu vill jag höra här. Manipulativ?
K- Jag är manipulativ och vet allt.
M- Men att du vet, det har jag upplevt när jag har talat med dig. Det pratade jag med distriktsköterska studenten om att när jag var hemma hos dig så sa du; det vet jag för det har jag redan läst och det är ju ok, men det är ju inget negativt!
K- men att anmäla någon för det?
M- Neej det har jag....nu bli jag faktiskt riktigt arg på soc för det gagnar ju inte barnet. jag har inte anmält!
K- jag vill inte komma hit mera.
M- men det förstår jag. men det här är inte sant. Det var inte sant du. Det kan jag tala om, det var inte sant. Jag ska ringa till soc och kolla. Det var inte bra, det var inte bra. jag skulle ha ditt telefonnummer, det var därför jag ringde dit.
K- Det var det jag undrade också men det här var en anmälan som var gjord i november.

M- I november?
K- Jag kommer inte ihåg exakt datum men jag har det nedskrivet hemma.
M- i november när då?
K- I slutet på, jag antar att det kanske gjordes efter ditt hembesök. men det är alltså vad socialtjänsten tror att mina diagnoser ligger som egentlig grund för anmälan men anmälningen är att jag är "vet allt" när du informerar och är manipulativ.
M- Nej, manipulativ har jag aldrig sagt, det svär jag på att jag aldrig har sagt. Så det accepterar jag inte.
K- nej, inte jag heller faktiskt.
K- Men då ljuger socialtjänsten för mig då eller vad har du för uppfattning om vad som har hänt?
M- Alltså att du skulle vara manipulativ har jag aldrig sagt. Det lovar jag, det har jag aldrig sagt. vad gagnar...jag har aldrig gjort någon anmälan. jag ringde för ditt telefonnummer för jag fick inte tag i dig och ja sa att jag försökt fått tag i dig. Och du sa jag svarar inte om jag sitter och ammar så det var ju utagerat.
K- Jo för det var det jag sa till ***** då och det här var ju en anmälan so gjorts i november då med Oro för Ophelias skull. Och jo, ja just det jag glömde att säga det. Du vill tydligen att dom ska hålla ett öga på Ophelia. Att socialtjänsten ska hålla ögonen på henne.
M- Neej
K (avbryter) jo
M- jag sa att vi skulle ha en öppen dialog med varandra för det har vi alltid med...nej, jag kommer att ringa direkt nu.
K- jag har begärt kopiorna så det är ju ingenting jag hittar på det här.
M- du kan väl ta med dom så jag får titta på dom.

Socialsekreteraren som hade hand om fallet menar på att sköterskan absolut har sagt detta vilket ledde till ett möte som jag krävde med enhetschefen samt chefen för socialtjänsten i denna kommun.
Enhetschefen menar på att sköterskan har nämnt att det fanns en oro på grund av att jag faktiskt frågade henne om jag var tvungen att svara på alla hennes frågor angående mina diagnoser. Jag känner inte människan och känner mig minst sagt obekväm att lämna ut mig fullständigt.
Nu har jag lärt mig att man absolut inte ska nämna att man har något handikapp för att man får det upp i ansiktet, och det hårt.
Nåväl, för det första är det absolut befängt att anmäla mig för att jag ifrågasätter om jag måste svara på alla hennes frågor och för det andra kan det omöjligt skada Ophelia.
Detta grundar jag på att jag inte super, slår ihjäl folk var och varannan dag, har ett brottsregister eller någonsin använt droger mer än varit redigt berusad några gånger. Och det är många år sedan.
Det finns alltså inget att ta på, ingenting alls.

Att mitt telefonnummer skulle finnas på soc är tvivelaktigt. Att de skulle lämna ut det till henne är mer osannolikt.

Vad händer om folk som faktiskt mår dåligt blir anmälda? Eller inte talar språket så väl som det kanske behövs.

Det är fanemej skrämmande.

Gör som vi säger annars....

Jag öppnade upp mig tidigt i min graviditet och fick därför infinna mig på Specialmödravården. Läkaren jag träffade där är fantastisk, jag fick en bra känsla utav henne helt enkelt.
Jag berättade också för henne att jag tycker att det är jobbigt att vistas på sjukhus. Skulle jag själv bli sjuk väntar jag intill det dumdristiga innan jag går dig.
Men nu hade jag ju inte bara mig själv att tänka på, Ophelia låg ju i min mage, och hon ville ut.
Det som blev sagt är att jag givetvis kan åka hem när alla andra mammor åker hem. Inget konstigt med det, med undantag att något skulle vara fel med Ophelia eller mig.
Det var en självklarhet, och den trodde jag på.
Det skulle jag inte ha gjort.

Ophelia mådde som sagt prima, så gjorde även jag. Vi hade det bra men ville hem och sa till personalen att vi gärna skulle vilja åka.
Nu börjar problemen.

Barnläkaren vill att vi stannar kvar extra länge så jag kan "knyta an till barnet" eftersom jag har AS. Jag informerade läkaren om att jag inte hade de problemen, inte alls, och att vi vill åka hem.
Hon insisterar, trots vad läkaren på SpecMödravården hade sagt. Detta argument lyssnade hon inte heller på.
Framför mig har jag alltså en människa som sysslar med antaganden eller enbart fördomar. Inget av de argument jag framhåller spelar någon roll överhuvudtaget. Hon hade bestämt sig och hon ville ha rätt.
Jag bryter diskussionen eftersom den är helt meningslös och avslutar med att vi ska åka nu.
Hon kan invända om Ophelias hälsa är nedsatt, men det är den inte, utan hon insisterar på att jag ska "knyta an till barnet."
Jag kan också tillägga att barnmorskorna var positiva till min hemgång eftersom det inte fanns några hinder överhuvudtaget. Amningen var igång, Ophelia var pigg, allt var ok.
Läkaren tar då in min man på ett undersökningsrum. I korthet kan jag säga att hon skrämde upp honom så kolosalt att han började gråta när vi kom ut. Han trodde att Ophelia skulle dö i plötsligspädbarnsdöd m.m.
Läkaren hade i det läget berättat alla hämskheter som kan drabba en bebis. Hur detta ska kunna stötta nyblivna föräldrar har jag ingen aning om. Men jag vet att det är fel.
Det här är en skruppelfri människa jag har att göra med. Hon ska ha sin vilja igenom, sedan om hon skadar människor på vägen är inte av intresse för henne. Borde hon inte hjälpa? funderade jag. Men tydligen har hon en annan syn på läkaryrket.
Hade människan varit psyjriatiker hade hon släppt mig utan att fundera längre än några minuter. Tillskillnad från henne så har de en gedigen utbildning inom ämnet, min erfarenhet säger att de inte behöver syssla med antaganden med Hasse Aros Ondskan som referens.
Det här utspelar sig på Linköpings Universitetssjukhus.
Skulle du som läser detta ha diagnoser så undvik Linköping. Som jag sa tidigare så ville denna läkare som sysslar med gissningar och fördommar ha rätt. Därför ringde hon till Ödeshögs vårdcentral så det kunde "kolla upp mig."
Det gick ju inte heller så fantastiskt bra.

Ring BUP redan nu när du är gravid.

Det var en uppmaning jag fick av en läkare. Om ni har läst mitt inlägg om min Aspergers så vet ni att jag har vissa problem att avgöra om en människa skämtar eller ej.
I det här fallet var det så absurt så jag beslutade mig för att människan skämtade med mig.
Vem kan med vett och sant i behåll anse att man ska ställa sitt ofödda barn i kö till BUP.
Hur som helst så skrattade jag inte, det var inte roligt. I sanning så gjorde det ont. Den här människan antar alltså att jag kommer att ställa till det så illa för mitt ofödda barn att jag borde ringa BUP redan nu.
Det är kränkande.
Jag gick och retade upp mig på det där skämtet och beslöt mig för att fråga denna herre om han behagade skämta eller om han faktiskt menade allvar.
Han menade på att det kanske var lite, ( LITE?! ) drastiskt men annars var det i sin ordning.
Jag informerade denna att han borde lägga av med dessa råd. Jag har ADHD och Aspergers, det är inte jämställt med att vara hemlös och beroende av heroin.
Faktum är att jag knappt dricker alkohol alls. Och jag dricker givetvis ingen alkohol överhuvudtaget under min graviditet.
Läkaren ställer sig fullkomligt oförstående inför det jag faktiskt anklagar honom för, att vara kränkande i sina uttryck.
Han förstår inte på något vis hur någon kan uppfatta detta som kränkande.
Jag funderar i mitt stilla sinne om denna också, precis som mig, lider av en empatistörning eftersom denna just ställer sig oförstående inför min kritik.

Jag är nu gravid igen, till min stora glädje, och det här lägger locket på.
Jag är förberedd på att få "råd" och anmälningar gentemot mig eftersom jag har dessa diagnoser.
Jag finner det orättvis. Varför ska jag behöva gå med svärden utfällda i varje hand när jag besöker sjukvården. Varför ska jag behöva bita ihop mina käkar så hårt att jag får kramp?
Ni kanske resonerar att jag inte borde gå?
Det skulle kunna vara ett alternativ. Men då kan jag förvänta mig en anmälning från sjukvårdens sida till socialförvaltningen per omgående. Det är inte olagligt att inte gå till tex mödravården, men det spelar ingen roll. Följer man inte flocken och de läkarens inrådan så åker man dit, omedelbart. Jag ska ge exempel på detta i ett annat inlägg.
Men detta får jag ta, jag är född med dessa "funktionshinder."
Undrar om en döv person har lika besvärligt?
Undrar stilla om en rullstolsbunden också får anmälningar från sjukvården till socialförvaltningen?
Jag tror inte det.

Aspergers och jag.

Det här inlägget ligger till grund för många inlägg som är relaterade till min Aspergers att göra.
Nämligen sjukvårdens fördommar och okundskap inom ämnet. Det är ingen munter läsning.
Dock så börj jag först förklara hur min AS yttrar sig.
Aspergers syndrom är en högfungerande autism, eller ett neurologiskt handikapp, som det också kallas. Jag vill dock påpeka att människan idag ter sig handikappad rent allmänt, oavsett diagnos, men AS är alltså inte en psykisk sjukdom som vissa felaktigen antar.
Min AS i stora drag ter sig på detta vis.
* Jag har ibland svårt att förstå om människor skämtar eller ej. Jag tar ofta saker och ting bokstavligt.
* Jag har svårt att förstå olika känslor och situationer om jag inte har varit utsatt för den själv.
* Jag har väldigt svårt att se helheter. Om någon ger mig en karta kommer jag antagligen inte förstå vad som är upp eller ner. Jag fastnar ofta för detaljer.
* Jag har betett mig mycket knepigt i många sammanhang. För några år sedan blev jag uppläxad av en bekant på msn. Jag fattade inte att man skulle säga "Hejdå" när man hade pratat klart. Jag loggade bara ur.
* Jag har gjort saker som kan uppfattas som väldigt elaka. Många gånger förstod jag inte att det var elakt, många gånger var jag likgiltig inför detta då jag resonerade att det inte gjorde ont i mig. Jag har alltså en empatistörning.
Jag vill dock påpeka att det här är saker jag har lärt mig. Det är som att lära sig ett nytt språk.
Tänk dig säljande att du blir inkastad i ett Beduin läger. Du kommer antagligen att betraktas som det freak som jag uppfattas, eller men uppfattades vara.

* Jag har mycket lätt att se detaljer, jag fullkommligt krossade den delev av testet och tyckte att det var ofantligt lätt. Jag är oftast en jävel på att upptäcka långsökta detaljer som är avslöjande i serier som tex Mord i sinnet. Exempel: Offren är svarta runt munnen. Min hjärna tänker...mun, äta, äta vad? svart hm...det var trycksvärta. Eat your words! DING!
* Min hjärna är ohyggligt snabb. Tillräckligt att det skulle förvåna psykologen som utförde testerna.
* Jag är smart, rejält smart till och med.
* Jag har ett minne som påminner om Skalman. Nästan så det blir läskigt och folk ger mig freak blicken.

Detta är enligt tester som pågår under några dagar.
Nu när ni har lite större koll på hur min As fungerar så ska jag presentera hur sjukvården reagerar på AS, och det utan mina journalanteckningar, det handlar alltså om antaganden och fördommar.

De farliga människorna.

Skulle jag vilja påstå att oftast inte är blottaren eller den läskigt psykiskt sjuka människan.
Rent jävla ondska är när folk inte bryr sig, jag skiter i vilken anledning folk har, högaktningsfullt.
När en stor grupp med människor inte agerar så tillåter dessa så kallade onda människor att agera fritt i och med att de inte ingriper, ofta inte alls.
Det är slött och så fegt.

När en kvinna blir misshandlad i sitt hem så kommer med stor sannolikhet ingen vänlig granne att ingripa. Det är jobbigt och genant.
Genant...det här är paradoxalt. Vi försöker att lära våra barn att ge fan i att slåss, men det är ok att titta på när andra slåss och gör illa varandra.
Det är fel att plåga djur, och vi säger inget när vi ser att någons barn gör det. När det däremot brakar åt helvete och barnet gör illa en annan människa så skryter vi ofta tex " Ja det här såg jag för lääänge sedan". Ja, då kan det ju ha varit läge att agera redan då istället för när det faktiskt är för sent.

Är det genant att utmärka sig...? Jag antar att det är där skon klämmer. Man vill inte lägga sig i.
Det är ondska. Ondskans ena ansikte har just den attityden.
Det är pinsamt att så pass många saknar ryggrad.
Jag förstår att folk inte vågar gå ut sent en lördag. Det är antagligen ingen som kommer att ingripa om du hamnar i problem.

Det är läskigt.

Flocken mina vänner....det är bara en illusion.

The world is a dangerous place to live, not because of the people who are evil, but because of the people who don't do anything about it.

- Albert Einstein.

Trötthet, illamående och influensa.

Jag har och är till viss del fortfarande grymt trött. Det är föga förvånande eftersom jag är gravid. Jag mår också illa, rejält illa.
Det snurrar en hel del i skallen om vad jag skulle vilja skriva om men jag är fanemej för trött. Alla dessa idéer överröstas också ofta av högljudda tankar som "godis, glass, mat, MAT".
Min kära drake Ophelia har också drabbats av influensa men hög feber. Det innebär att man är mycket upptagen men att inte sova på nätterna.
Det är ganska intressant det där. De gånger man sover så är det mardrömmar som hägrar, eller att jag drömmer såpass övertygande att jag tror på det själv när jag vaknar upp. Jag tror alltså tio gånger per natt att jag hämtar panodil till min feberyrsliga dotter.

Jag hoppas, hoppas att natten blir bättre och att den där förbannade febern försvinner.

Att vara fet.

Jag har byggt bo i sängen. Det enda som fattas är egentligen teven och datorn för att det ska vara fulländat.
Min man springer och svettas fram och tillbaka till pizzerian eller ica så han kan införskaffa mig mer kalorier i form av fett eller socker.
Efter två dagars boande så tog jag ett gravtest och det var positivt. Lilla livet i magen är ju planerat, så det är vi jätteglada över.
Sanslöst egentligen, min man trodde att det hade slagit runt i skallen på mig innan vi visa att jag var gravid.
Jag är ju enormt dampig annars, men nu, nej, jag föredrar att vara fet i sängen.
Att vara fet innebär inte att man måste ha en större volym fett på kroppen när jag säger just "att vara fet". För mig betyder det att jag omöjligt kan proppa i mig mera mat, godis eller dryck. Efter det blir jag dåsig och är givetvis proppmätt. Det är den känslan jag menar, I love it! Kan inte få nog av den. Jag ligger där och är saligt fet och är nöjd med det.
Jag har givetvis aktiviteter för mig också samtidigt.
Jag gosar eller låter Ophelia krypa över mig, eventuellt biter hon mig eller sitter och snorar.
Jag stickar eller läser böcker, men mest blir det mamma eller gravid tidningar.
Mitt största bekymmer har varit om jag ska orka masa mig upp så jag kan glo på något avsnitt Big Love. Men det är ju löst nu eftersom hungern drev min arma kropp upp från boet.
Ah...där kommer visst pizzan!

Att gosa eller icke gosa

Det kan vara läskiga grejer.
Jag tänker på min svärmor Yolanda. Det är ingen kvinna man går i närkamp med, det är ett som är säkert. Som tur är gillar hon mig, och jag gillar henne. Vi passar bra ihop. Hon gormar och skriker såsom man förväntar sig att rumäner ska göra. Jag gapar ju också en hel del i diskussioner.
Jag tänker på när vi diskuterade, hela la familia, alla höjde rösten, hela tiden, och gärna samtidigt.
Min man har ju hörapparater och för honom var detta förstadiet till de hörselskadades helvete.
Jo, hon gillar nog mig, så pass att hon tyckte att det var dags för mig att gosa med henne lite.
Jag höll på att få spontan urinavgång av skräck där i soffan.
Vi satt ju där, fridens liljor, när hon plötsligt klappar i sitt knä och sedan drar i mig så jag ska lägga mig ner i hennes knä.
Jodå, nog fan är det sant alltid!
Jag vågade inte göra annat än att lyda.
Där låg jag och blev tvångsgosad av min svärmor. Min man tyckte att det var så roligt så han fotade hela eländet. Man kan klart och tydligt se att jag hade kopplat på dårhusblicken.
Dessutom hade vi myskläder på oss, hon hade insisterat på att jag skulle låna hennes mysdress i fleece. Nu förstår jag varför. Hon hade plottat redan då, så att det skulle bli så mycket mysigare där i soffan.

Fy fan, jag måste nog gå i terapi för det där goset.
No offense mum, men det var läskigt.

Victory is mine!

Ophelia vaknade endast en gång i natt, och det för att hon ville ha nappen.
Jag vaknade av vana dock men Ophelia sov som en liten gris där bland alla kuddar.
Det kändes bra. Jag menar, hade vi hållit på att fajtas i en vecka eller två angående vällingen nattetid så kan man ta en funderare om det är värt det, för hennes skull.

Vi får se om det håller i sig dock, men jag tror det.
Sweet!

The rumble for the välling continues.

Ok, natt två.
Ophelia var av någon anledning i en period där hon var ätit väldigt bra med mat under dagen. Som kvällsmål fick hon även yoghurt med mosad banan.
En timme senare serveras vällingen hon somnar på. Hon åt så pass mycket så det kom upp en liten matkräkning men somnade strax om.

Vid ett tiden började fajten. Ni vet scenen i Bram Stocker´s Dracula? När han reser sig upp från kistan helt rak i kroppen ? Så kände jag mig. Dock efter snabb överläggning så stannade vi kvar i sängen. Jag låg och strök henne över ryggen och talade lungt med henne. Oh hon var arg från och till. Vilken trummis från vilken kängpunkband som helst hade varit imponerad över hur snabbt Ophelia kan trumma med benen. Hon gör så när hon blir arg, det och kastar sig baklänges som i en böj ungefär.
Nåväl, detta trummande avtog mer och mer och efter ca en och en halv timme så sov hon igen för att vakna upp 6.30, go och gla som vanligt. Helt ok.

Vi får se hur det blir i natt.

Follow the dirty.......Rumble of the minds!

Mission, no more välling in the night.

Min dotter vaknar en gång per natt och vill ha en slurk välling. Vaknar är väl en överdrift, ungen halvsover sig igenom äteriet,
Det börjar med att hon rullar i sängen. Snabbare och snabbare far hon omkring, som en kavel ungefär. Detta vet jag eftersom jag är en madrassmamma. Vi har madrasser på golvet så alla kan få plats i "sängen".
Nåväl, ungen rullar och jag får ömsom fötter ömsom händer i ansiktet. Alternativt är att hon pressar upp sina fötter i ryggen på mig.

Så, jag bestämde mig för att nu är det slut på vällingen mitt i natten. För min skull eftersom jag är trött på att glo på Survivor ända in på morgonkvisten, jag kan ju inte somna om lika snabbt. Men givetvis också för Ophelias skull.

Jag tror att jag plöjde stigar i parketten av mitt vandrande. Ophelia blev inte ledsen, hon blev förbannad!
Hon skulle ha välling, och det NU!
Det blev föga någon välling eftersom mamma har en vilja av stål och envishet som kan räknas till naturkatastrof.
Jag var trött, Ophelia var trött....kaffe!
Jag stjälpte i mig två stora koppar på raken. I min förvirrade hjärna så ska jag ta bättre tag om Ophelias rumpa och tänker inte på att det fortfarande är lite kaffe i glaset. Det rinner givetvis ner på golvet där jag sätter min ytterst bekväma och hälsosamma toffla.
Vi glider på tofflan och tiden står liksom stilla där mitt i natten, i vällingens battalj och krigszon.
Det sjuka är att benet är som en stolpe, den är lite bakåtlutad men annars spikrak. Det benet blider vi på, snabbt!
Ophelia vaknar givetvis till av ren förskräckelse och skriker av förvåning.
Själv är jag stum.

Nåväl, ungen somnade klockan 1.30 och jag låg och hade dårhusblicken tills klockan fyra på morgonen.
Vi får se hur det blir i natt.

Passivt aggressiv

Denna term är något som intresserar mig en hel del. Jag är ju inte passiv för fem öre. Jag har enligt min fina journal från sjukan läst termen explosiv. Och eftersom jag inte är passiv så argumenterar jag, blir högljudd osv. Det är enkelt att se den aktive eller högljudde som den aggressiva parten eller till och med elaka parten. Speciellt då om den andra hälften står där och "tar hela skiten". Det är synd om honom/henne för hon säger nästan ingenting. Det är inte långt ifrån att man drar kopplingar till en övergiven hundvalp, speciellt då om de säger "det var mitt fel".
Det som sällan framkommer är dock att denna lurvigt gulliga lilla gris kanske:

*sällan eller aldrig tar ansvar för städningen.
*Ger löften och bedyrar tvåtusen olika saker som sällan eller aldrig genomförs, tex dra ner på rökandet, sluta spela dataspel 10 timmar/dag, sluta ljuga osv.
*Tar sällan ansvar för barnet/barnen.
*Tar sällan ansvar för matinköp eller matlagning.
*tar sällan ansvar för ekonomin.
*bryter konstant budgeten
*ljuger
*är otrogen

Listan kan göras oändlig. Jag har många gånger hört den aktiva parten, eller deras vänner säga, "men han/hon är ju så snäll, det finns inget ont i henne/honom". Om snäll är synonymt med att inte skälla ut någon efter noter så är lönnmördare också snälla och sjysta killar/tjejer.
Jag menar på att det är så jävla långt ifrån att vara snäll man kan komma med det passiva aggressiva beteendet. Det är oerhört frustrerande att leva med en partner som beter sig som en fjortis.
Jag tror inte att det här beteende är medvetet alla gånger, men förr eller senare kommer den passiva att högljutt bli medveten om sitt oansvariga beteende.
Och det är då den passiva vovvsingen helt enkelt är jävligt elak!

Jag ska citera en mycket god vän: " Kliar blöjutslagen så ta av dig blöjan för faan!"

Tips för små matvägrare.

När man har små drakar så kommer antagligen den ljuvliga draken att förr eller senare vägra maten, eller att bara ta ett par matskedar.
Det suger.
Jag blev helt svettig när Ophelia visade mig "the face".--->
Det är en min hon gör när hon inte vill äta mera eller när hon helt enkelt är emot.

Några tips som kan fungera är:
* Distrahera ditt monster. Mitt fick leka med en kryddburk och jag fick i henne mycket mer.
* Byta miljö. Jag gick från bordet intill soffan. Soffan var inte lika negativt laddad. Att äta vid bordet var i det läget något som mamma kunde köra upp där bak, såvida det inte handlade om frukter förstås.
* Låta barnet hålla i något ätbart som han/hon själv kan stoppa i munnen. För mig fungerar det med bönor, ärtor eller broccoli. Jepp, jag är ond nog att lura henne äta nyttiga saker som hon själv stoppar i munnen. HO HO HO.
*Ge något annat istället. Avocado eller för de lite äldre bebbarna, yoghurt med frukt, tex med banan i. Jag bryter också ner lite bröd så att det ska vara mera mättande. Jag vill inte nämligen bryta rutinen med att hon äter sig någorlunda mätt.

Många av de här fallen så har det varit trassel med tänder och inget ovannämnt har fungerat och då har jag helt enkelt gett henne välling.
Det känns riktigt jäkla jobbigt när ungen inte äter en hel måltid men dom dör ju inte.
Jag lagar Ophelias mat själv och då kan det hjälpa att tunna ut maten betydligt. Burkmat har annars varit ett alternativ, dels för att den innehåller så pass mycket vatten i jämförelse men hemmagjord mat.

Förälder VS Arbete

Hur kan det komma sig att det är en sådan otrolig press på att jobba så mycket som möjligt, så mycket som det bara går.
Stressrelaterade sjukdomar är ett problem och det talas om utbrändhet.
Men är det inte med viss stolthet i rösten ibland?
Jag har förståelse att detta som jag nu påstår är provocerande, men om man nu är utbränd över att ha spenderat på mycket tid och tanke på jobbet, är man inte en duktig och bra människa då?
Att föräldrar spenderar för lite tid med sina barn är mer ett faktum än en teori. Man ersätter den mänskliga kommunikationen med teknisk kommunikation. Jag vill påstå att det hjälper föga när barnet hamnar i problem, lika lite som att en väldigt rik människa kan trösta sig med saldot på kontoutdraget efter skilsmässan. Saker och prylar är kul, det är roligt att handla, men det håller dig inte i handen när du behöver det.
Jag skyller egentligen inte på föräldern. Men jag tycker att människan borde stanna upp och tänka till, det är sant.
Vad är viktigast? Att jobba ihjäl sig och få viss beundran eller en klapp på axeln av medarbetare eller chefen? Eller att bli påmind om varför man skaffade familj.
För varför skaffar man familj om jobbet kommer i första hand?
Hur kan det komma sig att arbetet många gånger är viktigare?
Jag tror att det är en press från samhället som driver flocken att resonera på det här sättet. Offerkoftan sitter nog rätt bra den också vill jag påstå.
"Jag är så otroligt trött och irriterad jämt. Jag jobbar ju 60 timmar i veckan"
Det är just det som jag ifrågasätter. Det blir ingen sympati från min sida där. Man måste faktiskt inte jobba så förbannat mycket så man blir sjuk eller negligera barnen.
Man måste inte skaffa dyrare bil eller dyrare boende när man skaffar barn. Man kanske borde gå ner till en billigare bil eller boende ett tag istället?

Förstår ni, det har blivit en förvirring i flocken.
Du har ett val, hur jäkla besvärligt det än kan vara.

ADHD

Jag har ADHD. Det är dessvärre inget man kan samtala bort eftersom det inte är någon "psykisk sjukdom". Dock så kan det vara vettigt att tala om hur funktionshindret ställer till det för en, eller speciellt under tonnåren.
Jag tänker inte ljuga, jag avskydde min ADHD.
Jag har en väldigt besvärlig och kraftig sådan.
När jag var i tonåren existerade inget som hette ADHD på flickor. Så jag ansågs helt enkelt vara slarvig antar jag.
För mig var min ADHD ganska stereotypisk. Jag hade, och har fortfarande svårt att fullfölja saker jag påbörjar. Jag menar på uppgifter som läxor. Det är svårt att förklara, men det börjar med att det skjuts upp, det skjuts upp intill det oändliga, och att det helt enkelt blir försenat.
Det glöms aldrig bort eftersom detta uppskjutande skapar ångest och stress. Men man kan helt enkelt inte förmå sig att göra det man är tillsatt att göra.
Sedan detta med konsentrartionen. Jag kan läsa en text gång efter gång, men glömma bort vad som stod innan jag ens vänder på bladet. Är texten tråkig eller ointressant så börjar konsentrationen att dras till andra håll, gärna flera olika håll samtidigt.
Det går inte att sortera tankarna eller prioritera dem i en ordning. Tanken hoppar mellan olika tankeformer hela tiden.
Det är omöjligt att sitta still.
Det går inte på något vis att sortera ljud. Det går inte att stänga av ljud.
Jag hör alla dessa förbannade ljud samtidigt. Sedan förväntas man då att vara uppmärksam på vad som läraren säger. Det går helt enkelt inte eftersom man inte hör vad läraren säger. Alla ljud blir till ett i slutändan.
Jag har absolut inget tålamod när det gäller att vänta. Att stå i kö är en regelrätt vidrighet. Att vänta vid övergångsställen är ett annat. Allt ska ske NU, hellst nyss.
Jag är även impulsiv till min natur och hade tendenser att bli väldigt aggresiv.
Oh, jag har slagits.
Jag blir ju så arg så att hela proppskåpet i skallen går på mig. Jag är förvånad att inget kärl har brustit än så länge.
DOCK, så har det lugnat ner sig betydligt med åren. Det för att jag inte längre tillåter mig att hamna i situationer som retar gallfeber på mig, eller personer.
Jag har helt enkelt en massa verktyg att ta till, som jag måste ta till för att det inte ska bli kaos omkring mig.
Det är också viktigt att veta att en person med ADHD inte är konstant arg hela tiden och på allt. Det finns givetvis vissa saker som retar mig enormt mycket, men inte allt, Där skilljer jag mig inte från mängden.
Det är också viktigt att förstå att jag inte på någotvis blir jättearg på min dotter eller mina djur. Det kan vara frustrerande med barn, det är riktigt, och det håller nog de flesta med om. Men jag blir alltså inte argare på min dotter än vad andra mammor blir på sina barn.