Förälder VS Arbete

Hur kan det komma sig att det är en sådan otrolig press på att jobba så mycket som möjligt, så mycket som det bara går.
Stressrelaterade sjukdomar är ett problem och det talas om utbrändhet.
Men är det inte med viss stolthet i rösten ibland?
Jag har förståelse att detta som jag nu påstår är provocerande, men om man nu är utbränd över att ha spenderat på mycket tid och tanke på jobbet, är man inte en duktig och bra människa då?
Att föräldrar spenderar för lite tid med sina barn är mer ett faktum än en teori. Man ersätter den mänskliga kommunikationen med teknisk kommunikation. Jag vill påstå att det hjälper föga när barnet hamnar i problem, lika lite som att en väldigt rik människa kan trösta sig med saldot på kontoutdraget efter skilsmässan. Saker och prylar är kul, det är roligt att handla, men det håller dig inte i handen när du behöver det.
Jag skyller egentligen inte på föräldern. Men jag tycker att människan borde stanna upp och tänka till, det är sant.
Vad är viktigast? Att jobba ihjäl sig och få viss beundran eller en klapp på axeln av medarbetare eller chefen? Eller att bli påmind om varför man skaffade familj.
För varför skaffar man familj om jobbet kommer i första hand?
Hur kan det komma sig att arbetet många gånger är viktigare?
Jag tror att det är en press från samhället som driver flocken att resonera på det här sättet. Offerkoftan sitter nog rätt bra den också vill jag påstå.
"Jag är så otroligt trött och irriterad jämt. Jag jobbar ju 60 timmar i veckan"
Det är just det som jag ifrågasätter. Det blir ingen sympati från min sida där. Man måste faktiskt inte jobba så förbannat mycket så man blir sjuk eller negligera barnen.
Man måste inte skaffa dyrare bil eller dyrare boende när man skaffar barn. Man kanske borde gå ner till en billigare bil eller boende ett tag istället?

Förstår ni, det har blivit en förvirring i flocken.
Du har ett val, hur jäkla besvärligt det än kan vara.