Att gosa eller icke gosa

Det kan vara läskiga grejer.
Jag tänker på min svärmor Yolanda. Det är ingen kvinna man går i närkamp med, det är ett som är säkert. Som tur är gillar hon mig, och jag gillar henne. Vi passar bra ihop. Hon gormar och skriker såsom man förväntar sig att rumäner ska göra. Jag gapar ju också en hel del i diskussioner.
Jag tänker på när vi diskuterade, hela la familia, alla höjde rösten, hela tiden, och gärna samtidigt.
Min man har ju hörapparater och för honom var detta förstadiet till de hörselskadades helvete.
Jo, hon gillar nog mig, så pass att hon tyckte att det var dags för mig att gosa med henne lite.
Jag höll på att få spontan urinavgång av skräck där i soffan.
Vi satt ju där, fridens liljor, när hon plötsligt klappar i sitt knä och sedan drar i mig så jag ska lägga mig ner i hennes knä.
Jodå, nog fan är det sant alltid!
Jag vågade inte göra annat än att lyda.
Där låg jag och blev tvångsgosad av min svärmor. Min man tyckte att det var så roligt så han fotade hela eländet. Man kan klart och tydligt se att jag hade kopplat på dårhusblicken.
Dessutom hade vi myskläder på oss, hon hade insisterat på att jag skulle låna hennes mysdress i fleece. Nu förstår jag varför. Hon hade plottat redan då, så att det skulle bli så mycket mysigare där i soffan.

Fy fan, jag måste nog gå i terapi för det där goset.
No offense mum, men det var läskigt.

Victory is mine!

Ophelia vaknade endast en gång i natt, och det för att hon ville ha nappen.
Jag vaknade av vana dock men Ophelia sov som en liten gris där bland alla kuddar.
Det kändes bra. Jag menar, hade vi hållit på att fajtas i en vecka eller två angående vällingen nattetid så kan man ta en funderare om det är värt det, för hennes skull.

Vi får se om det håller i sig dock, men jag tror det.
Sweet!

The rumble for the välling continues.

Ok, natt två.
Ophelia var av någon anledning i en period där hon var ätit väldigt bra med mat under dagen. Som kvällsmål fick hon även yoghurt med mosad banan.
En timme senare serveras vällingen hon somnar på. Hon åt så pass mycket så det kom upp en liten matkräkning men somnade strax om.

Vid ett tiden började fajten. Ni vet scenen i Bram Stocker´s Dracula? När han reser sig upp från kistan helt rak i kroppen ? Så kände jag mig. Dock efter snabb överläggning så stannade vi kvar i sängen. Jag låg och strök henne över ryggen och talade lungt med henne. Oh hon var arg från och till. Vilken trummis från vilken kängpunkband som helst hade varit imponerad över hur snabbt Ophelia kan trumma med benen. Hon gör så när hon blir arg, det och kastar sig baklänges som i en böj ungefär.
Nåväl, detta trummande avtog mer och mer och efter ca en och en halv timme så sov hon igen för att vakna upp 6.30, go och gla som vanligt. Helt ok.

Vi får se hur det blir i natt.

Follow the dirty.......Rumble of the minds!

Mission, no more välling in the night.

Min dotter vaknar en gång per natt och vill ha en slurk välling. Vaknar är väl en överdrift, ungen halvsover sig igenom äteriet,
Det börjar med att hon rullar i sängen. Snabbare och snabbare far hon omkring, som en kavel ungefär. Detta vet jag eftersom jag är en madrassmamma. Vi har madrasser på golvet så alla kan få plats i "sängen".
Nåväl, ungen rullar och jag får ömsom fötter ömsom händer i ansiktet. Alternativt är att hon pressar upp sina fötter i ryggen på mig.

Så, jag bestämde mig för att nu är det slut på vällingen mitt i natten. För min skull eftersom jag är trött på att glo på Survivor ända in på morgonkvisten, jag kan ju inte somna om lika snabbt. Men givetvis också för Ophelias skull.

Jag tror att jag plöjde stigar i parketten av mitt vandrande. Ophelia blev inte ledsen, hon blev förbannad!
Hon skulle ha välling, och det NU!
Det blev föga någon välling eftersom mamma har en vilja av stål och envishet som kan räknas till naturkatastrof.
Jag var trött, Ophelia var trött....kaffe!
Jag stjälpte i mig två stora koppar på raken. I min förvirrade hjärna så ska jag ta bättre tag om Ophelias rumpa och tänker inte på att det fortfarande är lite kaffe i glaset. Det rinner givetvis ner på golvet där jag sätter min ytterst bekväma och hälsosamma toffla.
Vi glider på tofflan och tiden står liksom stilla där mitt i natten, i vällingens battalj och krigszon.
Det sjuka är att benet är som en stolpe, den är lite bakåtlutad men annars spikrak. Det benet blider vi på, snabbt!
Ophelia vaknar givetvis till av ren förskräckelse och skriker av förvåning.
Själv är jag stum.

Nåväl, ungen somnade klockan 1.30 och jag låg och hade dårhusblicken tills klockan fyra på morgonen.
Vi får se hur det blir i natt.

Passivt aggressiv

Denna term är något som intresserar mig en hel del. Jag är ju inte passiv för fem öre. Jag har enligt min fina journal från sjukan läst termen explosiv. Och eftersom jag inte är passiv så argumenterar jag, blir högljudd osv. Det är enkelt att se den aktive eller högljudde som den aggressiva parten eller till och med elaka parten. Speciellt då om den andra hälften står där och "tar hela skiten". Det är synd om honom/henne för hon säger nästan ingenting. Det är inte långt ifrån att man drar kopplingar till en övergiven hundvalp, speciellt då om de säger "det var mitt fel".
Det som sällan framkommer är dock att denna lurvigt gulliga lilla gris kanske:

*sällan eller aldrig tar ansvar för städningen.
*Ger löften och bedyrar tvåtusen olika saker som sällan eller aldrig genomförs, tex dra ner på rökandet, sluta spela dataspel 10 timmar/dag, sluta ljuga osv.
*Tar sällan ansvar för barnet/barnen.
*Tar sällan ansvar för matinköp eller matlagning.
*tar sällan ansvar för ekonomin.
*bryter konstant budgeten
*ljuger
*är otrogen

Listan kan göras oändlig. Jag har många gånger hört den aktiva parten, eller deras vänner säga, "men han/hon är ju så snäll, det finns inget ont i henne/honom". Om snäll är synonymt med att inte skälla ut någon efter noter så är lönnmördare också snälla och sjysta killar/tjejer.
Jag menar på att det är så jävla långt ifrån att vara snäll man kan komma med det passiva aggressiva beteendet. Det är oerhört frustrerande att leva med en partner som beter sig som en fjortis.
Jag tror inte att det här beteende är medvetet alla gånger, men förr eller senare kommer den passiva att högljutt bli medveten om sitt oansvariga beteende.
Och det är då den passiva vovvsingen helt enkelt är jävligt elak!

Jag ska citera en mycket god vän: " Kliar blöjutslagen så ta av dig blöjan för faan!"

Tips för små matvägrare.

När man har små drakar så kommer antagligen den ljuvliga draken att förr eller senare vägra maten, eller att bara ta ett par matskedar.
Det suger.
Jag blev helt svettig när Ophelia visade mig "the face".--->
Det är en min hon gör när hon inte vill äta mera eller när hon helt enkelt är emot.

Några tips som kan fungera är:
* Distrahera ditt monster. Mitt fick leka med en kryddburk och jag fick i henne mycket mer.
* Byta miljö. Jag gick från bordet intill soffan. Soffan var inte lika negativt laddad. Att äta vid bordet var i det läget något som mamma kunde köra upp där bak, såvida det inte handlade om frukter förstås.
* Låta barnet hålla i något ätbart som han/hon själv kan stoppa i munnen. För mig fungerar det med bönor, ärtor eller broccoli. Jepp, jag är ond nog att lura henne äta nyttiga saker som hon själv stoppar i munnen. HO HO HO.
*Ge något annat istället. Avocado eller för de lite äldre bebbarna, yoghurt med frukt, tex med banan i. Jag bryter också ner lite bröd så att det ska vara mera mättande. Jag vill inte nämligen bryta rutinen med att hon äter sig någorlunda mätt.

Många av de här fallen så har det varit trassel med tänder och inget ovannämnt har fungerat och då har jag helt enkelt gett henne välling.
Det känns riktigt jäkla jobbigt när ungen inte äter en hel måltid men dom dör ju inte.
Jag lagar Ophelias mat själv och då kan det hjälpa att tunna ut maten betydligt. Burkmat har annars varit ett alternativ, dels för att den innehåller så pass mycket vatten i jämförelse men hemmagjord mat.

Förälder VS Arbete

Hur kan det komma sig att det är en sådan otrolig press på att jobba så mycket som möjligt, så mycket som det bara går.
Stressrelaterade sjukdomar är ett problem och det talas om utbrändhet.
Men är det inte med viss stolthet i rösten ibland?
Jag har förståelse att detta som jag nu påstår är provocerande, men om man nu är utbränd över att ha spenderat på mycket tid och tanke på jobbet, är man inte en duktig och bra människa då?
Att föräldrar spenderar för lite tid med sina barn är mer ett faktum än en teori. Man ersätter den mänskliga kommunikationen med teknisk kommunikation. Jag vill påstå att det hjälper föga när barnet hamnar i problem, lika lite som att en väldigt rik människa kan trösta sig med saldot på kontoutdraget efter skilsmässan. Saker och prylar är kul, det är roligt att handla, men det håller dig inte i handen när du behöver det.
Jag skyller egentligen inte på föräldern. Men jag tycker att människan borde stanna upp och tänka till, det är sant.
Vad är viktigast? Att jobba ihjäl sig och få viss beundran eller en klapp på axeln av medarbetare eller chefen? Eller att bli påmind om varför man skaffade familj.
För varför skaffar man familj om jobbet kommer i första hand?
Hur kan det komma sig att arbetet många gånger är viktigare?
Jag tror att det är en press från samhället som driver flocken att resonera på det här sättet. Offerkoftan sitter nog rätt bra den också vill jag påstå.
"Jag är så otroligt trött och irriterad jämt. Jag jobbar ju 60 timmar i veckan"
Det är just det som jag ifrågasätter. Det blir ingen sympati från min sida där. Man måste faktiskt inte jobba så förbannat mycket så man blir sjuk eller negligera barnen.
Man måste inte skaffa dyrare bil eller dyrare boende när man skaffar barn. Man kanske borde gå ner till en billigare bil eller boende ett tag istället?

Förstår ni, det har blivit en förvirring i flocken.
Du har ett val, hur jäkla besvärligt det än kan vara.

ADHD

Jag har ADHD. Det är dessvärre inget man kan samtala bort eftersom det inte är någon "psykisk sjukdom". Dock så kan det vara vettigt att tala om hur funktionshindret ställer till det för en, eller speciellt under tonnåren.
Jag tänker inte ljuga, jag avskydde min ADHD.
Jag har en väldigt besvärlig och kraftig sådan.
När jag var i tonåren existerade inget som hette ADHD på flickor. Så jag ansågs helt enkelt vara slarvig antar jag.
För mig var min ADHD ganska stereotypisk. Jag hade, och har fortfarande svårt att fullfölja saker jag påbörjar. Jag menar på uppgifter som läxor. Det är svårt att förklara, men det börjar med att det skjuts upp, det skjuts upp intill det oändliga, och att det helt enkelt blir försenat.
Det glöms aldrig bort eftersom detta uppskjutande skapar ångest och stress. Men man kan helt enkelt inte förmå sig att göra det man är tillsatt att göra.
Sedan detta med konsentrartionen. Jag kan läsa en text gång efter gång, men glömma bort vad som stod innan jag ens vänder på bladet. Är texten tråkig eller ointressant så börjar konsentrationen att dras till andra håll, gärna flera olika håll samtidigt.
Det går inte att sortera tankarna eller prioritera dem i en ordning. Tanken hoppar mellan olika tankeformer hela tiden.
Det är omöjligt att sitta still.
Det går inte på något vis att sortera ljud. Det går inte att stänga av ljud.
Jag hör alla dessa förbannade ljud samtidigt. Sedan förväntas man då att vara uppmärksam på vad som läraren säger. Det går helt enkelt inte eftersom man inte hör vad läraren säger. Alla ljud blir till ett i slutändan.
Jag har absolut inget tålamod när det gäller att vänta. Att stå i kö är en regelrätt vidrighet. Att vänta vid övergångsställen är ett annat. Allt ska ske NU, hellst nyss.
Jag är även impulsiv till min natur och hade tendenser att bli väldigt aggresiv.
Oh, jag har slagits.
Jag blir ju så arg så att hela proppskåpet i skallen går på mig. Jag är förvånad att inget kärl har brustit än så länge.
DOCK, så har det lugnat ner sig betydligt med åren. Det för att jag inte längre tillåter mig att hamna i situationer som retar gallfeber på mig, eller personer.
Jag har helt enkelt en massa verktyg att ta till, som jag måste ta till för att det inte ska bli kaos omkring mig.
Det är också viktigt att veta att en person med ADHD inte är konstant arg hela tiden och på allt. Det finns givetvis vissa saker som retar mig enormt mycket, men inte allt, Där skilljer jag mig inte från mängden.
Det är också viktigt att förstå att jag inte på någotvis blir jättearg på min dotter eller mina djur. Det kan vara frustrerande med barn, det är riktigt, och det håller nog de flesta med om. Men jag blir alltså inte argare på min dotter än vad andra mammor blir på sina barn.