ADHD

Jag har ADHD. Det är dessvärre inget man kan samtala bort eftersom det inte är någon "psykisk sjukdom". Dock så kan det vara vettigt att tala om hur funktionshindret ställer till det för en, eller speciellt under tonnåren.
Jag tänker inte ljuga, jag avskydde min ADHD.
Jag har en väldigt besvärlig och kraftig sådan.
När jag var i tonåren existerade inget som hette ADHD på flickor. Så jag ansågs helt enkelt vara slarvig antar jag.
För mig var min ADHD ganska stereotypisk. Jag hade, och har fortfarande svårt att fullfölja saker jag påbörjar. Jag menar på uppgifter som läxor. Det är svårt att förklara, men det börjar med att det skjuts upp, det skjuts upp intill det oändliga, och att det helt enkelt blir försenat.
Det glöms aldrig bort eftersom detta uppskjutande skapar ångest och stress. Men man kan helt enkelt inte förmå sig att göra det man är tillsatt att göra.
Sedan detta med konsentrartionen. Jag kan läsa en text gång efter gång, men glömma bort vad som stod innan jag ens vänder på bladet. Är texten tråkig eller ointressant så börjar konsentrationen att dras till andra håll, gärna flera olika håll samtidigt.
Det går inte att sortera tankarna eller prioritera dem i en ordning. Tanken hoppar mellan olika tankeformer hela tiden.
Det är omöjligt att sitta still.
Det går inte på något vis att sortera ljud. Det går inte att stänga av ljud.
Jag hör alla dessa förbannade ljud samtidigt. Sedan förväntas man då att vara uppmärksam på vad som läraren säger. Det går helt enkelt inte eftersom man inte hör vad läraren säger. Alla ljud blir till ett i slutändan.
Jag har absolut inget tålamod när det gäller att vänta. Att stå i kö är en regelrätt vidrighet. Att vänta vid övergångsställen är ett annat. Allt ska ske NU, hellst nyss.
Jag är även impulsiv till min natur och hade tendenser att bli väldigt aggresiv.
Oh, jag har slagits.
Jag blir ju så arg så att hela proppskåpet i skallen går på mig. Jag är förvånad att inget kärl har brustit än så länge.
DOCK, så har det lugnat ner sig betydligt med åren. Det för att jag inte längre tillåter mig att hamna i situationer som retar gallfeber på mig, eller personer.
Jag har helt enkelt en massa verktyg att ta till, som jag måste ta till för att det inte ska bli kaos omkring mig.
Det är också viktigt att veta att en person med ADHD inte är konstant arg hela tiden och på allt. Det finns givetvis vissa saker som retar mig enormt mycket, men inte allt, Där skilljer jag mig inte från mängden.
Det är också viktigt att förstå att jag inte på någotvis blir jättearg på min dotter eller mina djur. Det kan vara frustrerande med barn, det är riktigt, och det håller nog de flesta med om. Men jag blir alltså inte argare på min dotter än vad andra mammor blir på sina barn.