Gör som vi säger annars....

Jag öppnade upp mig tidigt i min graviditet och fick därför infinna mig på Specialmödravården. Läkaren jag träffade där är fantastisk, jag fick en bra känsla utav henne helt enkelt.
Jag berättade också för henne att jag tycker att det är jobbigt att vistas på sjukhus. Skulle jag själv bli sjuk väntar jag intill det dumdristiga innan jag går dig.
Men nu hade jag ju inte bara mig själv att tänka på, Ophelia låg ju i min mage, och hon ville ut.
Det som blev sagt är att jag givetvis kan åka hem när alla andra mammor åker hem. Inget konstigt med det, med undantag att något skulle vara fel med Ophelia eller mig.
Det var en självklarhet, och den trodde jag på.
Det skulle jag inte ha gjort.

Ophelia mådde som sagt prima, så gjorde även jag. Vi hade det bra men ville hem och sa till personalen att vi gärna skulle vilja åka.
Nu börjar problemen.

Barnläkaren vill att vi stannar kvar extra länge så jag kan "knyta an till barnet" eftersom jag har AS. Jag informerade läkaren om att jag inte hade de problemen, inte alls, och att vi vill åka hem.
Hon insisterar, trots vad läkaren på SpecMödravården hade sagt. Detta argument lyssnade hon inte heller på.
Framför mig har jag alltså en människa som sysslar med antaganden eller enbart fördomar. Inget av de argument jag framhåller spelar någon roll överhuvudtaget. Hon hade bestämt sig och hon ville ha rätt.
Jag bryter diskussionen eftersom den är helt meningslös och avslutar med att vi ska åka nu.
Hon kan invända om Ophelias hälsa är nedsatt, men det är den inte, utan hon insisterar på att jag ska "knyta an till barnet."
Jag kan också tillägga att barnmorskorna var positiva till min hemgång eftersom det inte fanns några hinder överhuvudtaget. Amningen var igång, Ophelia var pigg, allt var ok.
Läkaren tar då in min man på ett undersökningsrum. I korthet kan jag säga att hon skrämde upp honom så kolosalt att han började gråta när vi kom ut. Han trodde att Ophelia skulle dö i plötsligspädbarnsdöd m.m.
Läkaren hade i det läget berättat alla hämskheter som kan drabba en bebis. Hur detta ska kunna stötta nyblivna föräldrar har jag ingen aning om. Men jag vet att det är fel.
Det här är en skruppelfri människa jag har att göra med. Hon ska ha sin vilja igenom, sedan om hon skadar människor på vägen är inte av intresse för henne. Borde hon inte hjälpa? funderade jag. Men tydligen har hon en annan syn på läkaryrket.
Hade människan varit psyjriatiker hade hon släppt mig utan att fundera längre än några minuter. Tillskillnad från henne så har de en gedigen utbildning inom ämnet, min erfarenhet säger att de inte behöver syssla med antaganden med Hasse Aros Ondskan som referens.
Det här utspelar sig på Linköpings Universitetssjukhus.
Skulle du som läser detta ha diagnoser så undvik Linköping. Som jag sa tidigare så ville denna läkare som sysslar med gissningar och fördommar ha rätt. Därför ringde hon till Ödeshögs vårdcentral så det kunde "kolla upp mig."
Det gick ju inte heller så fantastiskt bra.